om att fatta beslut och om att vela. eller om svårigheten i att fatta beslut. och i att vela. ja, ni fattar…

she turned her cants into cans and her dreams into plans
Varning för ett sjukt långt inlägg…!
Ibland har jag så vansinnigt svårt att fatta beslut. Jag kan vela och vela. Göra listor. Väga för- och nackdelar. Och sen bestämmer jag mig. Tror jag. För nästa dag, då ”obestämmer” jag mig och så börjar velandet om igen. Eller så ändrar jag mig och bestämmer mig för det andra alternativet (ofta är det två val jag velar emellan). Och så där håller jag på. Dessutom frågar och frågar och frågar jag vad andra tycker.
Känner ni igen er i det här?
När jag hamnar i de här skoven så kan jag bara inte besluta mig, alls. En vän sa att det tyder på att det inte är dags att fatta beslut i just den frågan, utan att jag ska låta frågan vila. Om det hade varit dags så hade valet varit enkelt. Men jag vet inte. Kanske har hon rätt, för ibland är det ju hur lätt som helst att bestämma sig. Samtidigt tänker jag att det också är ett personlighetsdrag det här med oförmågan att bestämma sig. Som att det finns en rädsla i att göra fel val som på något sätt, until the end of times, skulle ha en stoooor påverkan på ens liv. Jag är en sån för jag vill nämligen göra det perfekta valet. Alltid.
Just nu velar jag om det här med yogalärarutbildning. Ska jag gå en? Om jag ska gå en: när ska jag då gå en? Och den största frågan av dem alla: VILKEN ska jag då välja (det här är väl ett val på liv och död, inte sant)?
Frågan om jag ska gå en är den fråga som liksom öppnat sig sist, ologiskt nog, men det är ju en jag måste hantera först. Jag menar så här: jag var helt säker på att jag skulle gå en när jag sade upp mig. Sen har jag haft tid att tänka och fundera och har börjat vackla på om jag ska gå en över huvud taget. Är det verkligen det jag ska hålla på med, yogaläreri…?
Ni hör hur jag låter och undrar säkert var tusan det här kom ifrån. Hej och hå, välkommen galenskap, säger jag, för jag undrar nämligen också.
Sen är det frågan om när. Ska jag gå en nu ”direkt” (så direkt som jag kan) medan jag ändå liksom går hemma och har en massa tid? Eller ska jag ta det nästa år, när jag kanske kommit på svaret på fråga ett och också avslutat min barnyogautbildning (jag ska skriva lite mer om den i nästa inlägg!!). Liksom fokusera på en sak: barnyoga och inte hålla på med en massa annat samtidigt. Det vore väl fördelaktigt att göra en sak i taget. Det brukar sägas att det är bra, eller hur? Fast samtidigt så hänger det hela ihop, yogalärarutbildning och barnyogalärarutbildning. Jag kan t ex inte certifiera mig i barnyoga förrän jag gått en yogalärarutbildning. Och barnyogalärarutbildningen går inte så djupt på anatomi, filosofi etc. Och det är väl bra att ha koll på sånt när en ändå håller på och lär ut yoga så att folk inte skadar sig, så att jag kan resonera kring de filosofiska frågorna som ofta kommer då en börjar yoga.
Vojne vojne, vad ska jag ta mig till (med vänlig hälsning, hon med lyxproblem)…
Den sista frågan (vilken utbildning ska jag väja?) är den som främst gör att jag fastnar i mina tankar. För jag tänker att jag vill gå på yogastudion där jag går och yogar, för jag trivs där. Men den utbildningen är inte certifierad av Yoga alliance. Och jag vill kunna gå vidareutbildningar utomlands och de kräver i regel att en är registrerad där. Så jag behöver välja nån annan utbildning. Då öppnar sig havets portar för helt plötsligt kan jag välja mellan en asthangayogautbildning, några som fokuserar på hathayoga, eller kanske seasonal yoga, eller global yoga, eller viryayoga eller kanske till och med kundaliniyoga. Eller förresten: den sista är inte aktuell (too far from home för min del).  Men ni fattar. Fler val hjälper ju inte direkt en som redan velar.
Förresten: en liten aspekt till av denna är om jag ska välja en som går på heltid under en månad eller en som sprider ut sig över ett helt år. Eller kanske ett halvår. Och en aspekt till: hur mkt assisteringsträning får man under utbildningen? Och ingår ett terminskort nånstans? Har de gott te på det där stället? Ska jag gå en utbildning här i Stockholm eller nån helt annanstans?
Alltså, jag blir galen! På mig själv.
Och när jag blir så här så brukar jag oftast till slut göra så här: ”nä, nu blir jag banne mig trött på mig själv och bara tar en. Vilken som helst. Första bästa lediga/plats jag kan hitta. Eller så  lottar jag bara. Så det så. Kosta vad det kosta vill, I do not care. Jag bara gör det.” Och så känns det just nu. Jag har tankar på att ringa till de ställena vars utbildningar börjar typ nu snart och ba: ”Hej, har ni lediga platser/fått återbud? Hurra hurra, får jag hoppa på? Great, vi ses imorgon.”

Texten där ovanför skrev jag när jag satt på ett fik tidigare idag. När jag kom hem googlade jag frasen ”varför har vi så svårt att fatta beslut” och hittade en intressant artikel i ämnet. Artikelns rubrik är ”Att våga är vägen till lycka”. I artikeln står det så här:

”Viktigast är att inse när känslorna tar över och hindrar oss från att tänka långsiktigt. Det är bra att få koll på när vi blir ”limbiska” (reagerar med reptilhjärnan, det vill säga mest känslomässigt) i stället för ”kortikala” (reagerar med pannloben, det vill säga eftertänksamt och långsiktigt). Våra hjärnor suktar efter trygghet och snabba belöningar. För att fatta bättre beslut gäller det att vi använder pannloberna och den list vi människor också är rustade med.

Katarina Gospic uppmanar tveksamma läsare att tänka oss dödsbädden när vi ska ta beslut inför framtiden. Skulle du ångra om du gjorde si eller så? Ofta hjälper svaret oss att hitta vår inre motivation – en mer hållbar drivkraft än de snabba belöningar som hjärnan går i gång på först.”

Jag läste artikeln och frågade mig själv vilket val jag skulle ångra och helt plötsligt var det lätt. Jag skulle ångra om jag gick en dyr utbildning som inte gav mig möjligheten att ta mig vidare, att gå påbyggnadsutbildningar var jag vill, när jag vill. Jag skulle ångra om jag valde en utbildning som inte ger mig möjlighet att certifiera mig som barnyogalärare.

Jag kände också att jag skulle gå på min magkänsla, nämligen att det är nu jag ska gå en utbildning. Inte sen. Jag vet inte vad sen kommer att vara. Var jag kommer att vara sen. Eller om det kommer något sen. There is no time like now, inte sant?!

Och sen, det sista avgörande: vilken av de utbildningar som jag hittat känner jag att jag dras till, i magen liksom. Och det var utbildningen i seasonal yoga. Så skönt! Jag ringde direkt till Tina, som håller den utbildningen, och när jag presenterat mig säger hon direkt: ”Vi pratade just om dig i förra helgen, Anna-Sara och jag.” Så knasigt och roligt! Speciellt eftersom jag aldrig träffat eller tidigare prata med Tina. Anna-Sara och jag träffades i Thailand för ett år sen, och hon går just nu samma utbildning. Och då visste jag, det här är rätt. Så nu har jag bestämt mig: jag sätter igång 12 februari och utbildningen går här i Stockholm under det här året.

Jag tror att jag ska döpa det här året till mitt yogaår. Året då jag dök ner i ”all things yoga”, kanske för att aldrig komma upp igen… 🙂 Närå, jag ska försöka undvika att bli alltför nördig i yogandet men det kommer nog en hel del yogarelaterade inlägg här framöver. Hoppas ni orkar med mig…!

Länk till artikeln finns här.

Annonser

3 reaktioner på ”om att fatta beslut och om att vela. eller om svårigheten i att fatta beslut. och i att vela. ja, ni fattar…

  1. finalina73 skriver:

    Jag känner så oerhört väl igen det du skriver (även det med yogalärarutbildning). Det här eviga velandet som gör att man istället för att ta ett steg framåt bara står kvar på samma ställe hela tiden.
    Jag tror att velandet kan vara olika saker. Jag tror det kan vara ett personlighetsdrag hos vissa, men jag tror även vi alla går igenom faser där vi bearbetar mycket inom oss och då har svårt med beslutsfattandet, eller just (som du skrev) att det är när man inte är redo att fatta beslutet än.
    Ja, ingen har sagt att det skulle vara lätt 😉
    Jag har alltid haft lätt att fatta beslut hela mitt liv, men de senaste två åren kan jag inte fatta ett enda beslut. Jag inser att det är en fas som någon gång kommer gå över och fram tills dess så övar jag mig på att fatta små, lite mer oviktiga beslut. Ett steg i taget 🙂
    Stort grattis till ditt beslut om utbildningen dock – heja dig!
    Ha en jättefin kväll,
    Kram Lina

    • Hej Lina, och tack för din fina kommentar! Och vilken intressant observation du gjort om ditt eget beslutsfattande. Jag är imponerad av din inställning till förändringen, acceptansen av att det är så just nu. Där har jag en del att öva på fortfarande… 🙂 Kram /Erika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s