ännu har jag inte berättat vitt och brett att jag har sagt upp mig. det kändes på något vis så fånigt att basunera ut det på FB. jag tänkte att människor får veta i sinom tid i alla fall. att den informationen kommer jag att dela organiskt vartefter jag får frågor om framtiden och mina drömmar. så hittills är det mina bästa vänner som vet och min närmaste familj.
i fredags, när jag pratade med min coach, så kom det här upp. hon sade något som jag funderat på sen dess. nämligen detta: ”kan det vara så att du är rädd att bli övergiven av de som du har runt dig om du kastar av dig masken och visar vem du egentligen är? så som du håller på att göra nu, i och med att du sagt upp dig, i och med att du funderar på hur du ska leva ditt liv framöver och hur du kan följa din sannings väg?”
min första reaktion var att så klart var det inte så, utan att jag bara tyckte att jag tar det som det kommer. men sen funderade jag vidare och jag inser att det ligger något i det hon sa. jag har varit väldigt noga med hur jag har berättat för mina närmaste. min pappa, till exempel, ville jag absolut ha framför mig då jag berättade medan min mamma, som är lite mer relaxed, pratade jag med över telefonen.
det finns ett element hos mig av att jag känner ett behov av att ”polla av” andras inställning till mina val. det har hänt även i andra sammanhang och jag tror nu att det har en koppling till att jag är rädd att bli avvisad. genom att inte tala om för så många, och inte kasta ut informationen ut i världsrymden, så skyddar jag mig mot negativa reaktioner och mot eventuella avvisanden.
det är inte så att jag nu tänker att hej och hå, dags att göra en FB-uppdatering. inte alls, men däremot tänker jag att jag ska fundera över det här och se om jag kan se andra beteenden som tyder på det här. och sen också fundera på varför jag är rädd för att bli avvisad. har jag blivit det som liten, som vuxen, i vilka sammanhang?
hur det än är så är jag i alla fall snart där, i mitt fria fall. det är inte mer än 10 arbetsdagar kvar. jag längtar! robin hood sa: ”mot sherwoodskogen!”. jag säger: ”mot ett enklare, lyckligare liv!”.
andrum & yoga 