början på slutet.

IMG_0007jag skrev för några dagar sen om att saker börjar gro och om samtal jag haft. jag kände att jag behövde fördjupa mig i ett av de samtalen. so here goes:

häromkvällen satt jag och pratade med en riktigt god vän. vi pratade länge och väl och sedan frågade hon mig lite om hur jag trivdes på jobbet, i min nya tjänst, och då berättade jag att jag inte trivdes särskilt bra alls. att nu när den trevliga första tiden var över och jag hade varit där ett tag började jag skönja en grupp som knappt fungerar och där ledarna är oerhört ointresserade av att leda. att jag kände att arbetet hela tiden tar mer energi av mig än jag får, vilket gör mig rädd. och sen, rätt vad det är, hör jag mig säga: ”jag är nog inte på rätt plats. det här var inte det steget jag skulle ta”.

och sen tänkte jag: ”vad var det jag sa? vad tusan var det jag sa alldeles nyss?”

ofta är det just så för mig, att jag får uppvaknanden mitt i samtal med andra, och rätt vad det är så hör jag mig själv säga något högt, något jag inte ens hunnit tänka. jag säger det bara. rakt ut. o sen kommer jag på mig själv.

i det här fallet var det just att inte var på rätt plats som var nyckeln. jag tror att jag helt enkelt inte ville erkänna, ens för mig själv, att jag var på fel plats. att steget att börja i den här gruppen var fel. det vore ju att misslyckas, inte sant?

faktum var att jag i den här stunden insåg vad det var som hade skavt i mig under en tid. så till den grad att jag själv börjat fundera på varför jag var så otålig, lättirriterad och faktiskt helt uttröttad. det var ju det här.

jag är så vansinnigt rädd för att misslyckas. både i mina egna ögon men också i andras. men när orden väl var sagda fanns ingen återvändo. jag förstod direkt att det var så. jag kände det i magen, jag kände det i hjärtat. jag är inte på rätt plats. så är det bara. jag skulle inte ha börjat i den här gruppen. jag skulle ha tagit något annat steg. tankarna flög runt i huvudet på mig, samtidigt som jag ändå kände ett lugn. den som kommer sig av att en är ärlig och sann mot sig själv.

det här samtalet skedde för ungefär två veckor sen och om bara några dagar är det dags för mitt årliga dialogsamtal. jag sitter nu och undrar hur tusan ska jag kunna fylla i materialet som ska ligga till grund för samtalet, ska jag ens bry mig om att fylla i det, om inte: vad ska jag då säga till min chef, vill jag ens vara kvar på företaget, om inte: vad ska jag ta klivet ut till, vad har jag för möjligheter, kan en bara kliva av på det här viset, vem gör så egentligen, vad ska min pappa säga… det flyger runt frågor och tankar just nu. rädsla och mod blandar sig hej vilt inombords och i ena stunden är jag redo att säga upp mig på stående fot medan jag i nästa funderar på om jag inte ska ta och sikta på den där projektledartjänsten i alla fall. jag har ju ett så bra jobb med en så bra lön och vem säger egentligen bara upp sig så där.

i och med det här samtalet öppnades en dörr inom mig och den kan jag stänga. jag känner så starkt att det här är början på slutet för min karriär inom it. datumet för dialogsamtalet närmar sig obönhörligt. jag samlar mod, försöker lyssna till hjärtat och stilla sinnet och de rationella tankarna. för det kommer att bli som det ska. visst är det väl så?

och ska jag våga?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s